Dramatik på liten nivå

Idag när jag skulle ut och ta min cykel fick jag se det absolut sötaste jag sett på länge, en blåmesunge storlek pingisboll. Mitt på gården satt den, med små ynkliga hopp som enda färdmedel. Den var inte flygfärdig och hade troligtvis ramlat ur boet. Bara några meter från den lilla fåglen satt en av gårdens katter, uppenbarligen omedveten om det lilla livet som i kattens ögon lätt skulle förvandlats till dagens lunch. Ungefär samtidigt som jag konstaterade att den lilla fågeln antagligen inte skulle bli gammal mitt ute på gården så såg katten det lilla hjärtknipande grynet. Suck, vad ska man göra?

Jag kunde inte låta bli att schasa undan katten och samtidigt ta upp den lilla skrämda ungen. Hela fågeln darrade och jag kunde känna dess hjärtslag, men kunde jag verkligen låta katten ta den? Jag vet att naturen har sin gång, att jag egentligen inte borde gripa in och jag vet att fågeln kanske var dömd till döden ändå och att jag kunde gett den hjärtattack av att lyfta upp den...men jag kunde inte låta bli att lyfta upp den i närmsta träd. Efter detta lämnade jag fågeln till sitt öde.

När jag kom hem igen till gården jamade katten som fortfarande var ute, men den lilla fågelungen var inte synlig. Jag tittade i trädet jag satte upp den i, men fågeln lyste med sin frånvaro. Såg inte katten lite mätt och skyldig ut? Jag satte mig ner och tänkte på att naturen är grym och orättvis. Katten jamade igen och blev insläppt. Ensam kvar ute lyssnade jag till fågelsången, Blåmessång. Upphovsmakaren till sången kom flygande och satte sig på marken och lockade på något - sin unge! Och då såg jag min lilla vän sitta gömd i en buske, uppenbarligen levande trots kattens närvaro. Lyckligt.